.

Jag har fått frågan några gånger att "är det inte jobbigt att vara tillsammans med en döv tjej?" och "hur kommunicerar ni?"

För det första, jag ser inte Julia som döv, och jag ser det verkligen inte som att, jag är tillsammans med en döv tjej.
Jag är tillsammans med en tjej, som heter Julia, och hon är döv.
Dövheten är ingen stor grej, det är inget som visar vem Julia är som person.
Jag ser det mer som att, vi kommunicerar på ett annat sätt än att prata.
Jag måste påpeka att jag inte tycker att teckenspråk är jobbigt, utan jag älskar det. (jag tror att Julia tycker att jag pratar för mycket ibland, men det är ju så man lär sig, eller hur?)

Jag har aldrig känt suget efter att kunna ringa henne eller så, som när man kan vara ledsen och vill prata.
Utan vi får en helt annan relation, något mycket djupare och mer spännande.

Första gången vi skulle ses så var jag ju självklart nervös, och självklart så var det ju för att, hon dels är döv. Men sen mer för att, nu skulle man äntligen få träffa denna människa som man pratat med i timmar på facebook, den där speciella personen som kan få en att vara uppe halva natten och smsa.
Man vet att man kan somna, och egentligen borde sova, men man vill inte, för att allt är för spännande, nytt och underbart. Man kan inte sluta le helt enkelt.

Innan vi träffades hade jag lärt mig själv alfabetet på teckenspråk. Så i början var det lite långsamt med kommunikationen, men vi skrev mycket på mobilen till varandra.
Sen efter det, så har Julia lärt mig allt.
(Jag får bara komma ihåg att tacka henne för hennes tålamod, haha.)

Ibland när jag inte pratat på ett tag så låter jag som en man, men det är sånt man får ta. För kärleken.

Jennie.